Hur påverkar en depression eller en längre tids nedstämdhet möjligheten till att utveckla sin HSP? När jag insåg att jag var HSP, en högkänslig person, så blev det en omvälvande upptäckt, men jag har ännu inte helt kunnat ta till mig av det faktum att jag är HSP och att det finns många fördelar av det. Under många år har jag sänkt mig själv till botten av den djupaste brunn, en brunn där vattnet än inte sinat och jag har känt som att jag drunknat. Drunknat i alla måsten, allt som ska genomföras, alla krav på mig, all stress som jag upplevt både hemma och på jobbet.
Nu är det drygt fyra månader sen jag jobbade sist på min arbetsplats. I drygt fyra månader har jag varit sjukskriven för återkommande depression och social fobi. I min hjärna är det ett myller av tankar och känslor som cirkulerar runt vilket är mycket uttröttande. Jag vet inte hur jag gör för att "stänga av" denna ständigt pågående tankeverksamhet som pågår inom mig. Mycket av det som rör sig i mina tankar handlar om HSP, om att vara annorlunda, att inte helt fungera som andra ute i samhället, på arbetsplatsen etc. Låt mig förklara hur jag tänker/menar:
Redan som ung drabbades jag av depressioner/långvarig nedstämdhet. Det kändes långt in i själen att jag inte tänkte som andra, inte såg världen som andra, dvs mina kompisar. Det var något "fel" på mig. Jag hade svåra humörsvängningar också, vilket gjorde att jag ställde mig utanför kamratskapen många gånger och kände mig "ensam och övergiven". Sen har jag haft perioder när jag mått bättre, känt mig mer tillfreds med livet och kunnat umgås med andra på ett för mig normalt sätt. Även om jag mitt i allt detta levde ett destruktivt liv där jag straffade mig själv på olika sätt.
Jag studerade till lärare och klarade med nöd och näppe av mina studier. Kanske hade det varit bra om någon fångat upp mig redan under min studietid. Jag drabbades även under mina studieår av depressioner och ångest, jag hade svårigheter som jag idag kan tolka som del av min HSP. Men det som kunde utvecklats till något positivt och bra om jag hade "tagit tag" i det redan då, blev i stället en ond cirkel.
Idag, 20 år efter att jag påbörjade mina studier, så jobbar jag inte längre som lärare. Jag har en ganska svår social fobi som har varit mitt största hinder under mina yrkesverksamma år. De första åren gick relativt bra, jag hade svårigheter men klarade mig bra. Efter ett par år i yrket ställdes jag inför en ganska svår prövning med en relativt tuff undervisningssituation. Den knäckte mig totalt. Jag blev tillslut sjukskriven för utmattningstillstånd. Under sommarlovet återhämtade jag mig och sen fortsatte jag jobba på.
Jag har alltid varit försiktig som människa, inte velat göra fel, eller snarare alltid göra rätt. Jag är något av en perfektionist. Jag har alltid varit stolt över att ha utbildat mig till lärare, jag som var så blyg som barn, ung och vuxen. Min blyghet/rädsla för att stå upp framför andra skulle motarbetas. Det blev inte så, det har inte blivit så än!
Jag har ett rikt inte liv, det kommer sig av att jag inte bara är högkänslig utan även introvert. Jag har insett att alla mina sociala hinder inte enbart handlar om social fobi utan av att jag blir uttröttad i många sammanhang, jag klarar inte av när många pratar samtidigt eller stora diskussioner. Jag känner mig mest tillfreds med en person eller en mindre grupp där jag får känna mig trygg och där jag får tid att vara den jag är!