Lite bilder från en fin vårpromenad från Hökarängen till Sköndal. Klicka på bilden så visas den i helformat.
0 Kommentarer
I mars ringde min mobil och jag svarade trots det okända numret. Något jag helst inte gör, men något fick mig att göra det ändå. Kvinnan i telefonen ringde från Sveriges Television och anledningen var en blogg jag skrivit tidigare om att skjuta upp saker. Hon ville möta mig tillsammans med en fotograf för att göra ett inslag sammankopplat med att en behandling via internet för just prokrastinering just nu byggs upp. Jag tackade ja till erbjudandet och trotsade min rädsla. Intervjun gick "bra" och både reporter och fotograf verkade nöjda med det material som filmats. Sen väntade jag spänt på att inslaget skulle komma, vilken dag kunde reportern inte tala om. Det var förstås inte ett prioriterat inslag utan det skulle sändas när det passade. Igår sändes det i Svt:s Aktuellt. Jag missade det men fick en indikation via FB att jag gjort något "modigt" så då kollade jag nyheterna... Och där var det!! Inslaget... Intervjun med mig samt intervju mer en professor i psykologi som berättar om hur man kan komma vidare ur ett uppskjutande beteende. http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/har-du-svart-att-komma-till-skott-snart-kommer-behandling-pa-natet
Från Svt:s nyhetssite.
Att lära sig mer om HSP och de egenskaper som detta personlighetsdrag medför/innebär känns viktigt. Här nedan en länk till ett inslag om HSP, highly sensitive person, med Tina P Jönsson och Liria Ortiz psykolog och författare. Här delar de med sig om sina erfarenheter av högkänslighet och om vad som kan vara bra att tänka på när man är detta eller möter någon som är högkänslig. Lär dig göra det bästa av din högkänslighet: "Förr såg jag mig som oduglig, nu ser jag mig som begåvad" "Tillhör du de som lever med känselspröten ständigt påslagna? Påverkas du mer än andra av ljud, ljus och dofter? Då kanske du ingår i den femtedel av mänskligheten som anses vara högkänslig. - Högkänslighet är ingen diagnos, det är en del av min personlighet, berättade Tina P Jönsson i P4 Extra." Liria Ortiz, psykolog och författares bästa tips för högkänsliga: Nedan en länk till programmet i P4 Extra:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=5842045 Hur påverkar en depression eller en längre tids nedstämdhet möjligheten till att utveckla sin HSP? När jag insåg att jag var HSP, en högkänslig person, så blev det en omvälvande upptäckt, men jag har ännu inte helt kunnat ta till mig av det faktum att jag är HSP och att det finns många fördelar av det. Under många år har jag sänkt mig själv till botten av den djupaste brunn, en brunn där vattnet än inte sinat och jag har känt som att jag drunknat. Drunknat i alla måsten, allt som ska genomföras, alla krav på mig, all stress som jag upplevt både hemma och på jobbet. Jag har ett rikt inte liv, det kommer sig av att jag inte bara är högkänslig utan även introvert. Jag har insett att alla mina sociala hinder inte enbart handlar om social fobi utan av att jag blir uttröttad i många sammanhang, jag klarar inte av när många pratar samtidigt eller stora diskussioner. Jag känner mig mest tillfreds med en person eller en mindre grupp där jag får känna mig trygg och där jag får tid att vara den jag är! Jag vet inte om det jag känner kan ha med min högkänslighet att göra eller om det beror på andra faktorer men som mamma måste jag klara av många intryck av olika slag. Mina barn är snart 8 och 10 år. Båda två pojkar, båda två med diagnoser. Den yngste har ADHD och autism, den äldre har autism. Det blir ofta kaos i mitt inre när jag är med barnen. Framför allt under helger, lov och längre ledigheter. Så har det varit i stor sett ända sedan jag fick barnen. Min högkänslighet har jag inte varit medveten om så länge men jag upplever att tiden för mig själv är mycket viktig och att den alltid varit det.
Under helgerna vill barnen ägna sig åt det som de tycker om att göra. Den yngste älskar att leka med sina papperssiffror eller plastbokstäver, titta på Smurfarna i mobilen och samtidigt ha på barnkanalen. Det ger mig alldeles för mycket stimuli och jag blir stressad. Den äldre pojken spelar gärna TV-spel, lyssnar på musik eller leker med sina bilar. Idag på morgonen blev det kaos för mig. Den yngste lyssnade på Smurfarna på hög volym, den äldre kom med sin mobil och ville ha hjälp att få igång Spotify. Det slutade med att båda lyssnade på hög musik och jag tappade tålamodet. Jag skulle ju fixa frukosten mitt i allt detta kaos. Då stängde jag in mig i köket och fick dåligt samvete för att jag avskärmade mig från barnen. Är det rätt att göra så?? När jag var barn var jag lik min yngste son då jag ofta gjorde många saker samtidigt. Och ska jag vara ärlig så gör jag det gärna fortfarande. När jag sitter själv och tittar på TV t ex så kan jag oftast inte låta bli att göra något annat samtidigt. Det kryper i kroppen på mig att ta mobilen, kolla FB, skriva en blogg eller dagbok, spela mobilspel samtidigt som jag ser ett TV-program. Eller så gör jag något annat. Har jag inte tillgång till något att plocka med så pillar jag sönder mina naglar och nagelband i stället. Jag har inga naglar kvar att peta sönder snart. Detta beteende tror jag inte har med min högkänslighet att göra. Det är ett nervöst beteende som jag helt enkelt inte kan göra mig av med. Jag vet faktiskt inte hur?? Det är ett problem för mig. Men tillbaka till min huvudfråga/fundering, kan det vara min högkänslighet som gör att jag helt enkelt måste avskärma mig ibland? Min man har reagerat på att mina barn ofta får vara i vardagsrummet, där de ser på TV, spelar sina dataspel eller leker. Själv sitter jag ofta i köket, ensam med datorn framför mig, lite som jag gör nu. Jag har stort behöv av lugn även om jag själv inte kan skapa det runt mig på ett sätt som jag vill. Mina barn har ständigt ljud omkring sig. Det blir för mycket för mig. Gör det mig till en sämre mamma? Ibland undrar jag. För mina barn behöver mer stöd än andra barn. De är inte självgående som normalt utvecklade 8- och 10-åringar. De ställer andra krav på mig som mamma och under de år som jag varit sjuk har jag inte orkat med det jag "borde" ha orkat. Idag har jag bättre förståelse för mina barns behov men även för mina egna. När mina barn är hos mig är jag mamma på heltid. Då försöker jag att inte stressa upp mig när saker bara händer som det gör när man har barn. Varannan vecka när barnen är hos sin pappa försöker jag hitta ett lugn i tillvaron så att mina batterier ska vara laddade när barnen kommer hem igen. Det är inte alltid lätt. Jag har under en stor del av mitt liv ägnat mig åt att passa in, i skolan ville jag vara "som alla andra", vilket var tufft många gånger. Jag ÄR inte som "alla andra" jag är jag, en unik varelse(vilket förstås alla människor är). Under alla mina år som lärare har jag försökt passa in i den form som rådde på den skola jag arbetade på. Det har tärt mycket på mitt inre väsen. När jag så blev mamma, senare i livet än jag hade planerat, så tog föräldraskapet mig med storm. Även här har jag försökt mäta mig med andra. Inte fått vara mig själv! Så vilken blir då min slutsats om detta? Jo, jag måste börja med att acceptera att jag inte kan mäkta med tusen saker samtidigt. Att jag behöver ett lugn omkring mig och även inom mig själv. Jag måste helt enkelt värna om mig själv och mitt inre. Inte ta åt mig av det jag tror att andra förväntar sig av mig. Sänka mina krav på mig själv helt enkelt. Jag vill så mycket mer än jag orkar eller mäktar med. Kanske behöver jag verkligen en plan för hur jag ska leva mitt liv. Kanske behöver jag verkligen fundera över vad som är viktigt för mig?? Idag har jag gjort något trevligt, något för mig själv. Min bror bjöd mig på Jonas Gardells show, Mitt Enda Liv på Maximteatern i kväll. Biljetten fick jag i födelsedagspresent och jag gillar verkligen Gardell. Han är en fantastisk person på många sätt.
Men att vistas i stora folksamlingar tar på krafterna. Veckans arbetsprövning har satt spår i kropp och själ, så även andra möten/besök jag haft under veckan. För de flesta är det kanske inte så märkvärdigt, men för mig har det varit påfrestande. Så idag när jag kom hem från jobbet funderade jag allvarligt på hur jag skulle orka åka in till stan, gå ut och äta och sedan vistas i den stora mängden människor på Maximteatern i Stockholm. Allt har förstås fortlöpt helt ok under eftermiddagen/kvällen, Middagen på Sambasushi var god, och showen var helt suverän. Jag fick både skratta och fundera över livets allvar. Men redan på väg in mot stan satte huvudvärken in. Den var som värst en bit in i föreställningen samt efter på vägen hem. Väl hemma släppte den helt. Är det någon form av spänningshuvudvärk?? Jag önskar ibland att det inte var så jobbigt att vistas i folksamlingar. Jag gillar verkligen att gå på konserter och på andra sätt vistas ute, men det tar ut sin rätt. Jag känner mig inte bekväm i alla situationer, och även om det är "lugnt" då föreställning eller konsert pågår så blir det ändå lite jobbigt bitvis och mycket jobbigt ibland. Som att stå i kön till damtoaletten... ett klassiskt exempel på något jobbigt. Alltid lång kö. Så hur gör man då? Hur står man som introvert och med social fobi, ut i folksamlingar? Hur blir man bekväm i dessa situationer? Jag vill inte få ångest och kroppsliga känningar bara för att jag befinner mig i en folksamling. jag vill kunna njuta av saker jag gör. Jag står i Slussen. 20 minuter kvar till bussen mot Ingarö går. Det är kallt, snålblåst och regn. Riktig höstkänsla faktiskt. Det blåser in i nacken... Brrrrr!!
Jag är inne på tredje dagen, andra veckan på min arbetsplats. Men jag vet inte vad jag känner riktigt... Jag känner mig ganska ensam där. Inte för att jag är det egentligen men för att jag gör mig ensam. Samma beteende som jag "alltid" haft. Jag mår inte bra, då sluter jag mig extra mycket. Men sen är jag ju så som person. Att vara introvert betyder för mig, tror jag i alla fall, att jag dras inåt, mot mina tankar. Kanske på ett onaturligt sätt?? Jag blir trött, mentalt trött när det är rörigt omkring mig. När jag är i klassrummet och hjälper till smyger jag runt som ett tyst spöke. Jag hjälper förstås elever som behöver hjälp, jag lyssnar på dem och svarar... Men inte mer! Det är inte min "roll" att göra det. Det känns konstigt. I morse när jag vaknade tänkte jag på om jag någonsin kommer jobba som lärare igen. Det är en hisnande känsla och tanke. Jag vill inte se mig som en "värdelös" lärare... Som en usel pedagog. Det ÄR jag inte! Men jag har lång väg kvar för att känna mig trygg i mig själv! Jag tänkte på att jag flera gånger fått frågan om varför jag inte gör mitt jobb till ett skådespel: - Du som älskar att stå på scenen, varför gör du inte klassrummet till en scen, du spelar din roll?? Ja, varför kunde jag inte spela ett skådespel? När jag tänker på det så tror jag att jag kan likna mina känslor för denna fråga vid scenskräck! Jag var och är fortfarande rädd, jag drabbas av en skrämmande känsla helt enkelt! Det finns ju otaligt med skådespelare, artister, musiker etc som klarar sitt jobb trots scenskräcken. Hur gör de för att överleva? Vad gjorde jag för fel? Jag gjorde alltid mitt allra bästa, mitt yttersta, hela min själ många gånger. Barnen i skolan var allt för mig, jag ville dem väl, att de skulle få lära sig, få utvecklas, må bra, bli sedda!! Jag såg, men kunde inte alltid agera på rätt sätt. Inte då, kanske inte nu, möjligen i framtiden! Att vara högkänslig och dessutom drabbad av psykisk ohälsa, blir en ekvation som inte går att lösa... Inte för mig i alla fall! Om jag inte blir frisk från depression, får bukt med mina negativa orostankar, blir en trygg person med fötterna på jorden så kommer jag inte kunna leva ut min högkänslighet och bli en stabil person. Hur blir man då frisk undrar jag?? Jag har kämpat länge nu. Första gången jag sökte professionell hjälp var i juni 2010. Det är snart 4 år sedan. Då hade jag varit svårt sjuk i över ett år. Men det vägrade jag erkänna! Jag ville inte vara annorlunda! Jag ville vara normal! Idag ser mina tankar om att vara normal annorlunda ut! Jag är inte stöpt i samma form som "normalpopulationen", ändå är vi runt 20 % av befolkningen. Men fortfarande finns en dominans av en okänslighet i samhället. Vi ska armbåga oss fram, boxa oss framåt, ta plats, synas och höras! Det är "normalt" och det belönas. Att vara tystlåten och högkänslig passar inte alltid in, då blir man "konstig" i andras ögon. Så tror jag i alla fall. Den känslan har jag haft i många år! Jag ger inte upp! Jag ska bli starkare som människa! Jag ska hitta mig själv i denna värld! Kanske kommer jag att kunna jobba som lärare igen?? Vem vet?? Kanske inte på heltid för min del eftersom skolan är så full av intryck och känslor... Men jag vill få uppleva det positiva igen med att undervisa! Det är en fin upplevelse när barn lär sig och utvecklas!! Helt outstanding! Att vara introvert och högkänslig på en arbetsplats som kräver mycket kontakt med andra människor, hur går det ihop sig? T ex en arbetsplats med många olika intryck och saker som händer, förändras samt många sociala kontakter av olika slag. Finns det yrken som är mer eller mindre passande för oss som är högkänsliga och introverta? Själv är jag i fasen att fundera över just det, ett arbete som jag känner att jag klarar av, ett arbete som ger mig det jag behöver.
Jag är å den ena sidan tillbakadragen, tystlåten och obekvämt blyg. I de flesta sammanhang där andra människor är inblandade känner jag mig otrygg och vill helst ”gömma mig”. Å den andra sidan så kan jag njuta av att stå inför andra på en scen, spela teater, sjunga i en kör, t o m hålla ett föredrag om det jag pratar om intresserar mig och jag tycker att jag kan det jag pratar om. Så vad är det som gör att jag upplever det svårt att ta för mig eller visa framfötterna när det väl gäller arbetet? Som person är jag lugn och vänlig. Jag tycker om att hjälpa andra och se framsteg och utveckling på olika sätt. Jag har oftast en trevlig ton och lyssnar in andra. Stämningarna känner jag ofta av och då jag är högkänslig kan jag påverkas både positivt och negativt av dessa. I en stressig miljö far jag illa och mår dåligt. Det har, tillsammans med mina behov av tid till tanke, varit min svaghet i mitt yrkesval som lärare. Som jag ser det så är skolan som arbetsplats krävande kanske framför allt för personer som är introverta och högkänsliga, trots det så vet jag att just högkänsliga människor både behövs och passar bra för undervisning i skolan. Jag tror ibland att balansen i skolan är rubbad. Idag kräver föräldrar oerhört mycket av både lärare och annan pedagogisk personal, vi ska serva barnen på alla de sätt som tidigare inte varit en del av skolans arbetsuppgifter. Idag handlar inte skolan enbart om undervisning utan i många fall ren uppfostran vilket kan vara tärande på läraren/pedagogen. Dessutom är det svårt att som utomstående uppfostra ett barn. Skolan ska vara fostrande och utvecklande, inte uppfostrande för att barnen ska lära sig hur man beter sig etc. Går det att överleva som lärare/pedagog i grundskolan om man som jag är känslig och lätt tar in stämningar i miljön? Jag har under de senaste åren fått en ny tjänst som fritidsledare och jobbar då med yngre barn, i F-klass t o m år 3 på fritids. Det som har varit positivt med det arbetet är att det inte är lika krävande då det gäller planering, administration som att dokumentera elevernas lärande och utveckling samt föräldrakontakten. Men på fritids måste man vara mer flexibel och hålla många bollar i luften samtidigt. Vi är resurser i klasserna, är ute med barnen många av rasterna, håller i viss mån undervisning som estetiska ämnen, tar hand om barnen på fritids samt tar hand om en del av den sociala utvecklingen så som att stötta barnen i att lösa konflikter som uppstår på raster och fritid. Hur mycket kan jag som arbetstagare kräva av min arbetsgivare i form av anpassning för att underlätta arbetet för mig? När jag vet att arbetet i sig, dvs arbetsuppgifterna, inte är för svåra att klara av men att belastningen ändå blir för stor, vad kan jag då förvänta mig? Är det dags att söka nytt jobb? Hur vanligt är det att personer som är högkänsliga blir utbrända i en stressig och krävande miljö? Allra helst om det finns en otillåtande stämning på arbetsplatsen och och personen är mer introvert och blyg till sättet. För mig har resan mot insikten att skolans värld kanske inte är för mig varit lång. I 20 år har jag ägnat mig åt studierna på lärarhögskolan och i yrket som både lärare och numer fritidsledare. Idag när jag kommit tillbaka efter ytterligare en längre tids sjukskrivning för depression, stress och social ångest så har jag en annan förväntan både på mig själv och på min arbetsmiljö. Det är för mig viktigt att jag trivs, inte bara att det är ”roligt och trevligt” men att jag känner att det jag gör spelar roll och att det jag gör uppskattas. Idag vet jag inte vad jag vill göra i ”framtiden”. Jag känner att jag har passerat bäst före-datumet och har två barn i yngre skolåldern hemma, två barn som dessutom har särskilda behov. Jag vet att jag inte kommer klara av att jobba heltid, dvs 8 timmar om dagen, samt rast och resor till och från arbetsplatsen. Som läget är nu vet jag inte om jag ens klara mer än 50 %. Jag har tendenser till att drabbas av stress redan på hemmaplan tillsammans med barnen eller när jag ska göra något som är krävande. Därav funderar jag vilket slags yrke som skulle kunna vara bra för mig och mitt välbefinnande. Jag behöver ha en stabil tillvaro, ett arbete som jag känner att jag klarar av, som inte sätter för stor press på mig känslomässigt eller är för stressigt. Jag vill gärna jobba med människor på ett eller annat sätt. Jag vill kunna använda mig av min högkänslighet och det ska inte vara en nackdel att ha en introvert personlighet. Jag har ”drömmar” om att hitta det perfekta jobbet för mig, ett jobb som jag inte behöver ta med hem på ett eller annat sätt men som berör mig och ger mig glädje. Visst skulle jag också önska att jag kunde få användning för min pedagogiska utbildning också. Jag vill inte att mina år på högskolan ska vara bortkastade på något sätt. De ska vara en tillgång! Vad gör man när KBT inte hjälper?? Förra vintern/våren (2013) gick jag i KBT för/mot min sociala fobi. Jag har så länge jag kan minnas varit "blyg", tystlåten, inåtvänd och skräckslagen för att tala inför andra, framför allt på fester och i grupper (både med färre och fler deltagare). Jag har alltid behövt tid att tänka och när jag tänkt klart har de andra ofta redan gått vidare i mötets agenda. Varför är det så?? Själv hade jag fram till 2011 tänkt att social fobi nog måste vara sammanknippat med rädsla för att vistas bland folk i stort, att ha svårigheter att tala inför andra, stå på scenen etc. Men idag vet jag att det är mycket bredare än så. Vad är då social fobi, Social Anxiety Disorder/SAD?? Jo, det är när det är svårt att klara av olika sociala situationer. Inte nödvändigtvis att prata inför eller med andra, utan det kan handla om svårigheter att äta/dricka tillsammans med andra, skriva under ett papper i andras närvaro, stå i kö, köra bil med andra i bilen etc. Det handlar om att känna sig granskad, att bli dömd av andra eller att helt enkelt vara rädd för att göra bort sig. Man vill inte vara i centrum för andras uppmärksamhet, känna sig uttittad. Om jag skulle beskriva min egen sociala fobi skulle jag göra det på följande sätt: Min sociala fobi visar sig oftast när det handlar om att delta i sociala tillställningar som t ex kalas, fester eller restaurangbesök. Då kan jag känna en stor oro innan jag ska iväg, t o m redan långt innan kalaset känner jag en förhöjd oro i kroppen. Jag har oerhört svårt att småprata med andra, äta om det är för mycket folk runt mig och trångt i lokalen. Senaste gången jag drabbades av panik på en restaurang var när jag var ute och åt lunch tillsammans med min man och hans dotter. Det var extremt trångt på restaurangen och jag kände mig bortgjord och pinsam, mådde nästan illa och kunde knappt få i mig maten. Fler saker som är svåra för mig är att ringa olika samtal, jag undviker helst att ringa och om det går skriver jag via mail, SMS eller chatt. Jag har som jag kallar det telefonskräck och den yttrar sig så att jag då jag står inför ett viktigt samtal så skjuter jag fram det så långt som möjligt. En av de senaste gångerna det drabbade mig när jag var tvungen att ringa min läkare angående nya recept mm. Redan dagen innan oroade jag mig för samtalet och på morgonen var jag helt färdig. Låg länge på sängen och försökte förtränga samtalet... Tillslut vågade jag ringa och då hade jag skrivit ner allt jag skulle säga. Jag fick inte tala med berörd person och det var i sig jobbigt även om det var en trevlig person jag talade med... Jag var helt svettig efteråt. Men oron släppte när jag väl ringt. Varför just jag fått social fobi vet jag förstås inte, eller när jag drabbades. Är det medfött? Inlärt? Eller vad kommer det sig av? Hur viktig är den kunskapen för att man ska kunna ta till sig av behandling som t ex KBT, Kognitiv BeteendeTerapi? I broschyren om ångestsyndrom från ÅSS, Svenska Ångestsyndromsällskpet läser jag: Den som lider av social fobi har förmodligen, precis som människor med paniksyndrom, en ärftlig "känslomässig begåvning", det vill säga de reagerar starkare än andra på det som händer i kroppen och runt omkring. Det är inte ovanligt att någon av en socialfobikers föräldrar eller släktingar lider av social fobi. Förutom den biologiska ärftligheten, kan den sociala fobin förstås också ärvas genom så kallad "obesrvationsinlärning". Barnet ser hur föräldern eller annan vuxna förebilder beter sig i olika situationer och "härmar" efter. Om mamma och /eller pappa blir osäker i andra människors sällskap och drar sig undan, så kan barnet också få svårt för att hantera sitt sociala liv, både tidigt och senare i livet. Jag har ofta känt mig ensam om mina svårigheter. Idag vet jag att jag är långt ifrån ensam att ha en social ångest. Men jag vet inte hur jag lämnar denna rädsla/osäkerhet/ångest bakom mig. För trots att jag gått KBT i grupp för detta för knappt ett år sedan så är problemen kvar. Betyder det att KBT inte fungerar för mig? Jag har förstått att KBT inte passar alla. Det är ju inget konstig med det, men varför undrar jag. Varför kan jag inte ta till mig av det KBT står för, att ändra beteendena och därigenom komma åt tankarna som styr?? KBT är en strukturerad behandling. Varje tillfälle hade sin del i behandlingen. Vi fick under KBT:n lära oss mer om vad social fobi är, hur den yttrar sig mm. Vi gick igenom tankemönster med negativa tankar, fick göra en ångesthierarki, göra beteende experiment genom exponering och mellan varje träff hade vi hemuppgifter. Så varför har jag kvar min sociala fobi? Idag kan jag trots allt se en stor förändring i mitt sätt att tänka och fungera. Jag får fortfarande vissa panikkänslor när jag är ute bland folk, jag kan känna mig granskad på bussen t ex, framför allt av ungdomar och då blir jag orolig och osäker. Jag talar inte gärna på möten och talar inte gärna i telefon även om det faktiskt är lite lättare. Jag är en högkänslig person med starka introverta drag. Det tror jag bidrar till att KBT inte helt och fullt fungerar för mig. För det handlar inte enbart om social fobi/rädsla när det gäller mitt deltagande i sociala situationer. En stor del är social fobi men en del av det beror på att jag behöver mycket mer tid att fundera ut VAD jag vill säga. Det jag säger ska fylla en funktion, ha en mening/en innebörd. Kallprat är det värsta jag vet. Då är jag hellre tyst. Jag lyssnar dessutom på vad andra säger, ibland har jag svårt att koncentrera mig om många pratar samtidigt men i stort så vill jag lyssna klart innan jag pratar. Ja, i vissa fall tar min impulsivitet över och jag KAN avbryta om det är rätt tillfälle och rätt samtalspartner. Om jag fritt funderar över vad jag behöver för att uppnå en bättre livskvalitet och få chans att känna mig tillfreds i denna värld där vi hela tiden måste hävda oss själva så tror jag att jag måste få till en lugnare tillvaro. Jag har fram tills för några år sedan jobbat heltid och samtidigt kämpat med att hinna med barn och familj. För mig som varit sjuk under många år i depression och ångest har detta trasat sönder mig inombords. Jag märker att när jag mår psykiskt dåligt så blir jag mer märkt av min sociala fobi, jag blir mer osäker och jag får svårare att ta tag i saker. Jag har levt under extrem stress och press under många år i ett yrke jag inte klarat av p g a min sociala fobi och min högkänslighet. Det har varit problematiskt för mig att möta både elever, föräldrar och kollegor, detta har i sin tur lett till att jag hamnat i en ond cirkel. Spiralen gick rätt ner i botten och jag blev utmattad. Min högkänslighet har troligen lett till utmattningen då jag p g a stressen utsatt mig för alltför stora påfrestningar. Jag blir lätt överstimulerad och det leder till större stress. Detta måste jag lära mig hantera och nu har jag fått möjlighet att få testa ACT, Acceptans and Commitment Therapy för återgång i arbete genom en studie utförd av Centrum för psykiatriforskning. Jag vet inte helt och fullt vad det kommer innebära för mig men jag hoppas att detta kan ge ringar på vattnet även när det gäller att arbeta bort min sociala oro/ångest. En intressant artikel från SvD 2006 om ACT http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/stilla-terapi-far-saker-att-handa_327108.svd Nedan från Wikipedia: Acceptance and Commitment Therapy (ACT) handlar om ett aktivt icke värderande betraktelse av nuet, vilket även innebär att man möter sina tankar och känslor precis som de är och sedan släpper taget om dem. De blir avladdade. Då kan problemet definieras om. Det kanske inte ens är något problem längre. Det är inte tankarna, känslorna eller kroppssensationerna (till exempel smärtan) som är själva problemet. Det är hur dessa förstör livet som är problemet [7][8] . http://sv.wikipedia.org/wiki/Accepterandeterapier
Hur långt jag kan komma vet jag förstås inte, men jag vet att jag vill fungera i dagens samhälle, kunna känna mig trygg på jobbet, delta i samtal och diskussioner med andra oavsett om det är en eller flera deltagare eller om det är familj, vänner, kollegor eller helt okända jag pratar med. Jag har varit negativ så länge att det blivit en vana som nu är läge att bryta. Jag kommer alltid vara den jag är, men att få en positiv vinkling av livet och att våga ta för mig mer kommer ge mig bättre livskvalitet samt göra mig till en bättre förebild för mina barn. Jag vill inte att de ska behöva uppleva samma sociala oro som jag gjort under alla år. Jag har bestämt mig! Jag har lidit av psykisk ohälsa under en stor del av mitt liv. Under alla dessa år valde jag tystnaden, att vända det hela inåt mig själv. Kanske har det att göra med min person/persolighet. Jag är känslig, högkänslig och det förstod nog vare sig jag själv eller andra när jag växte upp. Jag var bara en "udda fågel" som inte kände jag passade in.
Sedan tonåren har ångest, depression och annan psykisk ohälsa avlöst varandra under långa perioder. Till sist var jag tvungen att sänka garden, men fortfarande har jag svårt att prata om det som händer inom mig. Inne i mitt huvud, i min kropp. Jag vill inte hålla andra utanför så bloggandet är min kanal utåt, det var så det började för mig. Jag vågade skriva om mina svårigheter och mina tankar. Nu har jag kommit så långt att jag i vissa sammanhang vågar öppna upp mig och blotta en del av mitt inre. Idag besökte jag (H)järnkolls hemsida och beslöt att visa mitt stöd där... http://www.hjarnkoll.se/ Får någon vecka sedan registrerade jag medlemsskap på ÅSS, ångestsyndromsällskapet också. http://www.angest.se/riks/ Jag har bestämt mig för att livet ska vända nu!! Jag måste acceptera mig som jag är, men samtidigt kunna lära mig hantera min ångest och mina dippar, samt utveckla mina positiva sidor som min högkänslighet och min introverta sida. |