I morgon börjar allvaret för mig igen. Efter fyra månaders sjukskrivning för depression och social fobi ska jag nu tillbaka till min arbetsplats. Det gäller två veckors arbetsprövning/arbetsträning, två timmar om dagen. Men inom mig stormar känslor och tankar runt som ett virrvarr. Rädslan för att göra fel, inte passa in är stark inom mig och jag vet att mycket beror på förväntansångest. Jag målar upp bilder inom mig som blir olidliga att leva med många gånger. Men hur blir man av med förväntansångest? Hur kommer man över rädslan att inte passa in, inte höra hemma??
Jag har varit sjukskriven totalt ca 16 månader sedan i oktober 2011 för depression, stress, utmattning och ångestsyndrom som social fobi och GAD (generaliserat ångestsyndrom), 16 månader är en lång tid även om det inte är sammanhängande och ligger över 29 månader. Men det är mer än hälften av tiden.
Min sociala fobi kanske är det största "problemet" för mig. Att jobba i en miljö med många möten blir det förstås väldigt svårt om problemet ligger i just möten med andra människor. Svårigheterna/påverkan som min sociala fobi har haft på mig under mina år som pedagog men även tidigare i livet förstås är:
Svårt att prata på möten
Svårt att möta konflikter
Svårt att klara av att hantera "stökiga" grupper/elever
Rädsla att säga ifrån
Kan inte stå upp för mig själv eller våga säga mina egna åsikter
Låter andra bestämma
Telefonskräck
Ögonkontakt
Vad är jag då mest rädd för? Kanske är det att hamna i samma invanda mönster som blivit min följeslagare under mina år i skolan. Mina vanor som varit så svåra att bryta, min oro som är så stor inom mig. Oron att inte känna mig trygg i miljön, inte våga tala om vad jag tycker och tänker. Oron över vad andra tänker om mig, tysta, blyga, introverta och rädda jag.
Om jag själv fick tänka fritt så skulle jag innan jag möter arbetslivet vilja ha en redig bedömning av min sociala fobi. Med redig bedömning menar jag en bra psykolog/samtalsterapeut som inte viker undan för min tvekan att prata. För jag undviker det hela så gott det går. Det är en vana eller kanske en ovana hos mig som bygger på rädsla att göra fel eller inte passa in.
Kanske är mina problem inte bara problem?? Jag vill hitta det som är positivt i att vara en tyst personlighet, en högkänslig person med starka introverta drag. För jag ÄR introvert och jag vill se hur jag kan använda detta till min fördel. Men var hittar jag en psykolog/terapeut som verkligen lyssnar på mig, hör vad jag säger och kanske kan läsa av mig utifrån det jag säger/visar??
Jag har ställt frågan tidigare, Hur berättar man för sina kollegor om att vara HSP och introvert?? Jag söker fortfarande svaret på den frågan och min rädsla säger mig att jag inte kommer klara av att ta upp detta med mina kollegor i morgon när jag kommer till jobbet. Varför är det så svårt att våga visa vem JAG är!! Jag är inget monster som vill göra världen orätt, jag vill hitta min väg i denna värld och känna att jag gör rätt för mig och att jag finns här för den som behöver.
Nedan är de typiska kännetecknen för en högkänslig person, hämtat från HSP Sveriges hemsida:
Jag har rödmarkerat det som för mig handlar om sociala färdigheter. Alla som är högkänsliga är förstås inte introverta men jag är definitivt introvert och har nog varit det sedan barnsben. Det jag minns av min uppväxt var just känslan av att stå utanför, det gör jag fortfarande när jag är i grupper av olika slag. Det räcker egentligen med att bara vara tre så är det kört för mig. Jag ställer mig vid sidan, lyssnar in, tänker till och fortsätter tyst att lyssna tills någon bjuder in mig i samtalet. Är det att vara högkänslig/introvert eller är det social fobi?? Det skulle jag vilja reda ut med någon som kan både och, dvs som är kunnig inom HSP/introversion och som är väl bekant med social fobi/ångest.
Jag ska försöka vara öppnare mot mina kollegor när jag kommer tillbaka till min arbetsplats i morgon. Inte vara rädd för att tala om hur det känns och vad jag vill göra/åstadkomma under min arbetsträning. Jag vill förstås att det ska gå bra. Men det är en lång väg kvar tills jag är i mål. En lång väg!
Jag har varit sjukskriven totalt ca 16 månader sedan i oktober 2011 för depression, stress, utmattning och ångestsyndrom som social fobi och GAD (generaliserat ångestsyndrom), 16 månader är en lång tid även om det inte är sammanhängande och ligger över 29 månader. Men det är mer än hälften av tiden.
Min sociala fobi kanske är det största "problemet" för mig. Att jobba i en miljö med många möten blir det förstås väldigt svårt om problemet ligger i just möten med andra människor. Svårigheterna/påverkan som min sociala fobi har haft på mig under mina år som pedagog men även tidigare i livet förstås är:
Svårt att prata på möten
Svårt att möta konflikter
Svårt att klara av att hantera "stökiga" grupper/elever
Rädsla att säga ifrån
Kan inte stå upp för mig själv eller våga säga mina egna åsikter
Låter andra bestämma
Telefonskräck
Ögonkontakt
Vad är jag då mest rädd för? Kanske är det att hamna i samma invanda mönster som blivit min följeslagare under mina år i skolan. Mina vanor som varit så svåra att bryta, min oro som är så stor inom mig. Oron att inte känna mig trygg i miljön, inte våga tala om vad jag tycker och tänker. Oron över vad andra tänker om mig, tysta, blyga, introverta och rädda jag.
Om jag själv fick tänka fritt så skulle jag innan jag möter arbetslivet vilja ha en redig bedömning av min sociala fobi. Med redig bedömning menar jag en bra psykolog/samtalsterapeut som inte viker undan för min tvekan att prata. För jag undviker det hela så gott det går. Det är en vana eller kanske en ovana hos mig som bygger på rädsla att göra fel eller inte passa in.
Kanske är mina problem inte bara problem?? Jag vill hitta det som är positivt i att vara en tyst personlighet, en högkänslig person med starka introverta drag. För jag ÄR introvert och jag vill se hur jag kan använda detta till min fördel. Men var hittar jag en psykolog/terapeut som verkligen lyssnar på mig, hör vad jag säger och kanske kan läsa av mig utifrån det jag säger/visar??
Jag har ställt frågan tidigare, Hur berättar man för sina kollegor om att vara HSP och introvert?? Jag söker fortfarande svaret på den frågan och min rädsla säger mig att jag inte kommer klara av att ta upp detta med mina kollegor i morgon när jag kommer till jobbet. Varför är det så svårt att våga visa vem JAG är!! Jag är inget monster som vill göra världen orätt, jag vill hitta min väg i denna värld och känna att jag gör rätt för mig och att jag finns här för den som behöver.
Nedan är de typiska kännetecknen för en högkänslig person, hämtat från HSP Sveriges hemsida:
- Föredrar att stå vid sidan av snarare än att kliva rätt in i en ny social eller rumslig situation, för att därigenom få tid på sig att observera och reflektera innan man aktivt engagerar sig i situationen.
- Är väldigt medveten om detaljer, nyanser och små kontraster.
- Vill överväga alla detaljer och möjliga konsekvenser innan man handlar. "Gör det en gång och gör det rätt." Detta medför att man som HSP fattar beslut långsammare än många andra, är mer medveten om risker och möjligheter, och anses långsam men korrekt eller rent av perfektionistisk.
- Är mer medveten om andras tankar och känslor än vad de flesta är, p.g.a att man är duktig på att fånga och tolka sociala icke-verbala signaler. Vilket gör att man ofta gissar rätt med hjälp av sin intuition.
- Åsamkas ofta större lidande p.g.a. dåliga uppväxtförhållanden än vad andra gör, men kan också ha vunnit mer än andra om man har vuxit upp under goda förhållanden.
- Handlar mer samvetsgrant än andra p.g.a att man är så starkt fokuserad på orsak och verkan (d.v.s. risker och möjligheter). Vanligt är därför att man som HSP tänker att "Tänk om alla lämnade skräp efter sig på det viset" eller "Om jag inte blir färdig med mitt jobb i tid kommer jag att sinka andras".
- Är ovanligt bekymrade över sociala orättvisor och miljön, samt uttrycker ofta ett starkt känslomässigt engagemang. T.ex. "Jag kunde inte bara stå där och låta det hända henne" eller "Jag försökte under flera år aktivt att få andra att förstå innebörderna av den globala uppvärmningen".
- Behöver inte så mycket stimuli för att bli överstimulerad eller upphetsad. Detta leder till att man ofta har sämre prestationsförmåga än andra, t.ex. vid tävlingar, framträdanden, vid tal i offentliga sammanhang eller när man träffar en välomtalad människa för första gången, om man observeras av andra när man utför en syssla, vid tidsbegränsade tester samt på platser som är högljudda eller vid större folksamlingar.
- Är begåvad, är konstnärlig eller har en passion för att ta del av olika konstformer.
- Har ett starkt spirituellt intresse och utövar det.
- Beskriver ofta en större känslomässig reaktion än andra vid olika händelser.
- Upplever ofta förändringar i tillvaron som stressiga.
- Har ofta ovanligt livliga eller färgstarka drömmar.
- Minns att man haft sådana här särdrag redan som barn.
- Klagar mer än andra över att man är överstimulerad eller över att vissa miljöer upplevs som obehagliga.
- Har en större sensorisk känslighet — darrar lätt, har ett mer reaktivt immunförsvar och har en lägre smärttröskel. Får ofta större reaktioner av koffein och mediciner än vad andra får.
- Pratar på ett hänsynsfullt vis, ibland på ett indirekt sätt. Ger antydningar i stället för direkta uppmaningar.
- Tycker att naturen har en särskilt helande och lugnande effekt, eller att man oftare än andra blir rörd av dess skönhet. Förtjust i djur, växter och att vara nära eller i vatten.
Jag har rödmarkerat det som för mig handlar om sociala färdigheter. Alla som är högkänsliga är förstås inte introverta men jag är definitivt introvert och har nog varit det sedan barnsben. Det jag minns av min uppväxt var just känslan av att stå utanför, det gör jag fortfarande när jag är i grupper av olika slag. Det räcker egentligen med att bara vara tre så är det kört för mig. Jag ställer mig vid sidan, lyssnar in, tänker till och fortsätter tyst att lyssna tills någon bjuder in mig i samtalet. Är det att vara högkänslig/introvert eller är det social fobi?? Det skulle jag vilja reda ut med någon som kan både och, dvs som är kunnig inom HSP/introversion och som är väl bekant med social fobi/ångest.
Jag ska försöka vara öppnare mot mina kollegor när jag kommer tillbaka till min arbetsplats i morgon. Inte vara rädd för att tala om hur det känns och vad jag vill göra/åstadkomma under min arbetsträning. Jag vill förstås att det ska gå bra. Men det är en lång väg kvar tills jag är i mål. En lång väg!