Jag vet inte om det jag känner kan ha med min högkänslighet att göra eller om det beror på andra faktorer men som mamma måste jag klara av många intryck av olika slag. Mina barn är snart 8 och 10 år. Båda två pojkar, båda två med diagnoser. Den yngste har ADHD och autism, den äldre har autism. Det blir ofta kaos i mitt inre när jag är med barnen. Framför allt under helger, lov och längre ledigheter. Så har det varit i stor sett ända sedan jag fick barnen. Min högkänslighet har jag inte varit medveten om så länge men jag upplever att tiden för mig själv är mycket viktig och att den alltid varit det.
Under helgerna vill barnen ägna sig åt det som de tycker om att göra. Den yngste älskar att leka med sina papperssiffror eller plastbokstäver, titta på Smurfarna i mobilen och samtidigt ha på barnkanalen. Det ger mig alldeles för mycket stimuli och jag blir stressad. Den äldre pojken spelar gärna TV-spel, lyssnar på musik eller leker med sina bilar.
Idag på morgonen blev det kaos för mig. Den yngste lyssnade på Smurfarna på hög volym, den äldre kom med sin mobil och ville ha hjälp att få igång Spotify. Det slutade med att båda lyssnade på hög musik och jag tappade tålamodet. Jag skulle ju fixa frukosten mitt i allt detta kaos. Då stängde jag in mig i köket och fick dåligt samvete för att jag avskärmade mig från barnen. Är det rätt att göra så??
När jag var barn var jag lik min yngste son då jag ofta gjorde många saker samtidigt. Och ska jag vara ärlig så gör jag det gärna fortfarande. När jag sitter själv och tittar på TV t ex så kan jag oftast inte låta bli att göra något annat samtidigt. Det kryper i kroppen på mig att ta mobilen, kolla FB, skriva en blogg eller dagbok, spela mobilspel samtidigt som jag ser ett TV-program. Eller så gör jag något annat. Har jag inte tillgång till något att plocka med så pillar jag sönder mina naglar och nagelband i stället. Jag har inga naglar kvar att peta sönder snart. Detta beteende tror jag inte har med min högkänslighet att göra. Det är ett nervöst beteende som jag helt enkelt inte kan göra mig av med. Jag vet faktiskt inte hur?? Det är ett problem för mig.
Men tillbaka till min huvudfråga/fundering, kan det vara min högkänslighet som gör att jag helt enkelt måste avskärma mig ibland? Min man har reagerat på att mina barn ofta får vara i vardagsrummet, där de ser på TV, spelar sina dataspel eller leker. Själv sitter jag ofta i köket, ensam med datorn framför mig, lite som jag gör nu. Jag har stort behöv av lugn även om jag själv inte kan skapa det runt mig på ett sätt som jag vill. Mina barn har ständigt ljud omkring sig. Det blir för mycket för mig. Gör det mig till en sämre mamma? Ibland undrar jag. För mina barn behöver mer stöd än andra barn. De är inte självgående som normalt utvecklade 8- och 10-åringar. De ställer andra krav på mig som mamma och under de år som jag varit sjuk har jag inte orkat med det jag "borde" ha orkat.
Idag har jag bättre förståelse för mina barns behov men även för mina egna. När mina barn är hos mig är jag mamma på heltid. Då försöker jag att inte stressa upp mig när saker bara händer som det gör när man har barn. Varannan vecka när barnen är hos sin pappa försöker jag hitta ett lugn i tillvaron så att mina batterier ska vara laddade när barnen kommer hem igen. Det är inte alltid lätt. Jag har under en stor del av mitt liv ägnat mig åt att passa in, i skolan ville jag vara "som alla andra", vilket var tufft många gånger. Jag ÄR inte som "alla andra" jag är jag, en unik varelse(vilket förstås alla människor är). Under alla mina år som lärare har jag försökt passa in i den form som rådde på den skola jag arbetade på. Det har tärt mycket på mitt inre väsen. När jag så blev mamma, senare i livet än jag hade planerat, så tog föräldraskapet mig med storm. Även här har jag försökt mäta mig med andra. Inte fått vara mig själv!
Så vilken blir då min slutsats om detta? Jo, jag måste börja med att acceptera att jag inte kan mäkta med tusen saker samtidigt. Att jag behöver ett lugn omkring mig och även inom mig själv. Jag måste helt enkelt värna om mig själv och mitt inre. Inte ta åt mig av det jag tror att andra förväntar sig av mig. Sänka mina krav på mig själv helt enkelt. Jag vill så mycket mer än jag orkar eller mäktar med. Kanske behöver jag verkligen en plan för hur jag ska leva mitt liv. Kanske behöver jag verkligen fundera över vad som är viktigt för mig??
Under helgerna vill barnen ägna sig åt det som de tycker om att göra. Den yngste älskar att leka med sina papperssiffror eller plastbokstäver, titta på Smurfarna i mobilen och samtidigt ha på barnkanalen. Det ger mig alldeles för mycket stimuli och jag blir stressad. Den äldre pojken spelar gärna TV-spel, lyssnar på musik eller leker med sina bilar.
Idag på morgonen blev det kaos för mig. Den yngste lyssnade på Smurfarna på hög volym, den äldre kom med sin mobil och ville ha hjälp att få igång Spotify. Det slutade med att båda lyssnade på hög musik och jag tappade tålamodet. Jag skulle ju fixa frukosten mitt i allt detta kaos. Då stängde jag in mig i köket och fick dåligt samvete för att jag avskärmade mig från barnen. Är det rätt att göra så??
När jag var barn var jag lik min yngste son då jag ofta gjorde många saker samtidigt. Och ska jag vara ärlig så gör jag det gärna fortfarande. När jag sitter själv och tittar på TV t ex så kan jag oftast inte låta bli att göra något annat samtidigt. Det kryper i kroppen på mig att ta mobilen, kolla FB, skriva en blogg eller dagbok, spela mobilspel samtidigt som jag ser ett TV-program. Eller så gör jag något annat. Har jag inte tillgång till något att plocka med så pillar jag sönder mina naglar och nagelband i stället. Jag har inga naglar kvar att peta sönder snart. Detta beteende tror jag inte har med min högkänslighet att göra. Det är ett nervöst beteende som jag helt enkelt inte kan göra mig av med. Jag vet faktiskt inte hur?? Det är ett problem för mig.
Men tillbaka till min huvudfråga/fundering, kan det vara min högkänslighet som gör att jag helt enkelt måste avskärma mig ibland? Min man har reagerat på att mina barn ofta får vara i vardagsrummet, där de ser på TV, spelar sina dataspel eller leker. Själv sitter jag ofta i köket, ensam med datorn framför mig, lite som jag gör nu. Jag har stort behöv av lugn även om jag själv inte kan skapa det runt mig på ett sätt som jag vill. Mina barn har ständigt ljud omkring sig. Det blir för mycket för mig. Gör det mig till en sämre mamma? Ibland undrar jag. För mina barn behöver mer stöd än andra barn. De är inte självgående som normalt utvecklade 8- och 10-åringar. De ställer andra krav på mig som mamma och under de år som jag varit sjuk har jag inte orkat med det jag "borde" ha orkat.
Idag har jag bättre förståelse för mina barns behov men även för mina egna. När mina barn är hos mig är jag mamma på heltid. Då försöker jag att inte stressa upp mig när saker bara händer som det gör när man har barn. Varannan vecka när barnen är hos sin pappa försöker jag hitta ett lugn i tillvaron så att mina batterier ska vara laddade när barnen kommer hem igen. Det är inte alltid lätt. Jag har under en stor del av mitt liv ägnat mig åt att passa in, i skolan ville jag vara "som alla andra", vilket var tufft många gånger. Jag ÄR inte som "alla andra" jag är jag, en unik varelse(vilket förstås alla människor är). Under alla mina år som lärare har jag försökt passa in i den form som rådde på den skola jag arbetade på. Det har tärt mycket på mitt inre väsen. När jag så blev mamma, senare i livet än jag hade planerat, så tog föräldraskapet mig med storm. Även här har jag försökt mäta mig med andra. Inte fått vara mig själv!
Så vilken blir då min slutsats om detta? Jo, jag måste börja med att acceptera att jag inte kan mäkta med tusen saker samtidigt. Att jag behöver ett lugn omkring mig och även inom mig själv. Jag måste helt enkelt värna om mig själv och mitt inre. Inte ta åt mig av det jag tror att andra förväntar sig av mig. Sänka mina krav på mig själv helt enkelt. Jag vill så mycket mer än jag orkar eller mäktar med. Kanske behöver jag verkligen en plan för hur jag ska leva mitt liv. Kanske behöver jag verkligen fundera över vad som är viktigt för mig??